Krakel

Jag åker till alperna nu och sliter lite på mina turkosblåa skidbyxor.

Tillbaka på söndag!

Jag kommer ihåg det sista tvillingfotot vi tvingades ta. Det var sista året på gymnasiet. Bilden var till mormor och farmor i julklapp. Den var högst ofrivillig och tro mig, det fick vår omgivning veta. Vi skrek på varandra som om den ena var på väg att mörda den andra. Fotografen var förtvivlad och tvingades ta in två lärare för att lugna ner oss i cirka två minuter, fotografen hann knappt dirigera oss till våra platser innan bråket var igång igen. Det var små knuffar, nyp och tåstamp. Det hela resulterade i en falsk bild och fyra/fem blåmärken var.

Vi har aldrig riktigt tyckt om varandra, min syster och jag.

Idag är dagen som borde vara en röd dag. Dagen då vi alla borde stanna upp och uppskatta det liv vi lever, det goda i den annars så bittra värld som vi format, för gott finns, det är bara det att vi oftast väljer att blunda för det. Det är ju så mycket enklare att klaga än att framhäva livets goda.

Vi är välsignade, utan att egentligen se det. Eller kanske är det så att vi väljer att inte se det, vi kanske blundar medvetet för vad ska vi annars prata om, om inte det dåliga vädret som varit så ihålligt, eller den hemska vintern. Hemskheter ligger för många av oss närmast tungan och är därför lättast att yttra sig om.

Därför ställer jag mig nu upp och säger åt er att sluta. Vi har ju den främsta tillgången i världen. Vi borde skatta oss lyckliga för att ens få äran att födas i ett land som detta, vi är inte en del av världen. Vi är världen! Det är vi som har semlorna och det kan ingen ta ifrån oss.

Med både armar och ben i kors sitter jag. Jag släpper inte in världen så mycket som en sextondels millimeter. Underläppen plutar och ögonbrynen är rynkade likt en 75 årings hy. Sur som en omogen lime är jag. Det har inte varit jag med världen den här helgen, mer tvärtom.

Jag har hört att man ska släppa fram barnet inom sig när man är på dåligt humör. Jag kan i och för sig inte minnas att jag någonsin låste in henne, men jag får väl ta till mig rådet. Så, nu ska jag hoppa i sängen en stund, typ tills fjädrarna börjar flyga eller något liknande. Sen tänker jag göra en snöängel i glass på vardagsrumsgolvet. Efter det är det nog dags för Beck och förhoppningsvis är mitt humör bättre än det varit den här helgen.

Jag tror att jag tror att du tror att jag är mer korkad än jag egentligen är.

Denna vecka har jag:
- mer än fyra gånger gett mig in i ja&nej-dueller.
- blivit sur på pappa för att han inte har tvättat mina jeans.
- skrikigt på datorn för att den vägrade göra som jag ville.
- satt mig i ett hörn och surat tre gånger.
- velat ha godis till middag.
- vägrat lämna tillbaka boken till biblioteket trots att de ville ha tillbaka den för två veckor sen.

Tydligen så ska man inte göra sånt när man är lilka gammal som jag är... Jag kanske borde vara orolig för mig själv?

Jaha. Då hatade man män.

Ikväll ska jag på bio efter jobbet med en kollega och se "Män som hatar kvinnor". När jag kommer hem tänker jag hata män, eftersom de uppenbarligen hatar mig. Jag har inte gjort dem något, i alla fall inget som jag minns, men tydligen tycker de att det är en bra idé att hata mig i alla fall... Svin!

Jag kan väl också:

Stockholm-->Torsby-->Stockholm

Hah! Nu är du inte så kaxig längre, va?!

Okej, jag såg precis en tant åka förbi utanför fönstret. Hon hade en röd toppluva på sig och en marinblå träningsoverall. Hon åkte på en spark! Du vet en sån där man ser folk åka på i gamla filmer och på gamla foton.

Jag ska åka till en by nu. Torsby. Där har man huckle och träskor på sig. När jag kommer dit tänker jag fråga efter tunnebanan med en överdriven stockholmsdialekt.

Ses på tisdag!

Jag ska ha en röd korsett på mig ikväll. Fast först måste jag rapa lite så att min kolsyremage går ner till normalt tillstånd. Gärna en jätterap ala Homer så att jag är klar sen. Annars kommer jag att ha ett blå/lila ansikte till min röda korsett och det kan jag, som erkänd modebloggare, säga att det inte går för sig. Inte ens för alla hästar i världen.

Det där med att fredagen den trettonde är en otursdag... Det är bara en myt.

Lördagen den fjortonde dock... Oj, oj oj. Håll i hatten!

I somras informerade Antonia mig om allt godis som innehåller icke-vegetarisk-gelatin... Den dagen... Den sommardagen... Jag kommer ihåg precis vart vi satt, vi var på Åland, hon satt i hennes säng och jag i min. Jag minns hennes tonläge, hon lät nöjd, ungefär: in your face. Jag kommer aldrig att glömma den känslan, något gick sönder innuti mig. Det var en sorgens dag i mitt liv.

Här har ni kvinnan (t.h.) som förintade en bit av min själ:


Den så kallade röda-ferraribilar-själabiten. Med en trubbig kniv skar hon ut den, hon slände den på marken, stampade på den och sedan, rakt framför mina ögon, slängde hon den i avfallstunnan. Utan att blinka gjorde hon det.

Just den stunden skulle jag göra ganska mycket för att ominnas. Jag föredrar att vara lyckligt ovetande än olyckligt medvetande.

Kommer du ihåg när du gick i skolan skickade smygsms till någon i rummet eller någon annan? Oftast innehåll meddelandena inte mycket annat än en beskrivning av hur tråkigt man ansåg att lektionen eller föreläsningen var. Det var lite busigt och det gjordes högst diskret, med telefonen under bordet alternativt gömd bakom anteckningsblocket. Smög gjorde man i alla fall med smsen. Alltså smygsmsade man.

Min mamma är 45 år och sitter just i detta nu på ett möte. För några minuter sedan smygsmsade hon till sin man. Sa jag att min mamma är 45 år?

Igår hade jag röda naglar och lyssnade på Chris Brown hela dagen. Idag har jag svarta naglar och lyssnar på Taking back sundays.

Tänk på alla svordomar du kan. Tänk nu på alla fula könsord du vet om. Multiplicera dessa ord du nu tänkt på med tre och föreställ dig dessa sägas med en hög gäll röst.

Jag har precis bytt sängkläder och det gick inte riktigt som jag hade tänkt mig. Smidigt och snabbt alltså. Det tog tio minuter att sätta på lakanet och ytterligare fem minuter att få på påslakanet.

Om jag sitter och ler för mig själv nu? Nej.

Skitsäng!

Jag tänkte verkligen till när det kommer till val av klänning till min student. Jag var så otroligt nöjd när jag satt där ensam på tunnelbanan klockan sju på morgonen på väg till champagnefrukosten. Mina medresenärer trodde säkert att jag log åt att det var min studentdag eftersom jag hade studentmössan på mig, men tänk så fel de hade. Jag log åt mitt klänningsval. Oj, så nöjd jag var med mitt tänk!

Min klänning var en sådan där klänning som man kunde äta hur mycket man ville när man hade den på sig, utan att det syntes att magen var pastasvullen, eller kolsyresvullen, eller... Du har förstått att man inte hade kunnat se att jag hade svullen mage va?! Skoja inte att jag hånade de där med megatajta korsettliknande klänningar som knappt kunde sitta ner.

Synd bara att det inte fanns någon vegetarisk mat i skolan. Ännu mer synd var det att jag glömde bort att äta när jag kom hem. Allt tänk i onödan. Synd!

Det där höll inte! Fan ta... Fan ta... Ähum...

Okej, jag misslyckades. Tydligen är det inte mode att ha skidkläder på sig på stan och tydligen så får man inte räkna prislappar som accessoarer. Vem är det som oskriver alla dessa oskrivna lagar egentligen?

Jag vill bränna Blondinkrakel på bål, men eftersom jag inte äger något bål och att Blondinkrakel inte är någon människa av kött och blod så får jag nöja mig med att göra det i mitt huvud. Du får nöja dig med Krakel så länge.

Nej, vet du vad. Genom mitt ordbajseri blir man ingen blondinbella. Och blir man ingen blondinbella så kan man inte styra någon tonårsvärld. Jag får börja lägga upp bilder på mina kläder och frukostar istället. Men, eftersom blondinbella redan har erövrat den yngre generationen får jag satsa på någonting annat. Henne har jag ingen lust att konkurera emot, det är som att gräva sin egen bloggrav. Jag får hitta några egna som jag kan erövra...

Är du beredd? Nu kör jag!

Jag är deltidsarbetslös. Vilket betyder att jag delar av min tid sitter hemma och väntar på att det ska bli en viss dag då jag får jobba. Denna tid är jag rastlös och det händer absolut ingenting.

Idag har jag jobbat... Idag har det även varit översvämning på min gata. Det har varit på nyheterna och på internet hela dagen. Vatten har tydligen forsat ner för gatan likt en flod. Tunnelbanan har tvingats stängas av, bilar har bergats bort, affärer har stängts och vattnenledningarna har stängts av. På min del av gata, enbart! Brandmän i uniform har tydligen sprungit fram och tillbaka utanför mitt hus hela dagen. Det har varit action i "die hard"-klass. Och vart var jag då? På jobbet! Av alla dagar skulle jag tvunget jobba idag.

Klockan sex när jag exhalterad rusade hemåt för att få bevittna lite av kaoset var allt som vanligt igen, bortsett från en liten avspärrning på några få meter och vattnet som ännu inte är igång. Inga uniformsklädda brandmän, inget kaos. Bilarna var till och med tillbaka på sina platser.

Livet är jävligt orättvist ibland!

Varje gång jag tittar i spegeln blir jag lite generad, jag vill liksom trycka mig upp mot väggen och nästan smälta in i den. Jag blir blyg och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till så istället så stirrar jag bara. Rakt in i spegelbildens ögon stirrar jag, samtidigt som jag inte vill annat än att springa därifrån, jag vet ju inte vad jag ska säga för att bryta isen. Spegelbilden är så snygg att jag blir nervös. Då är man snygg!

Ibland, när jag inte har ätit på länge och är väldigt hungrig, äter jag väldigt fort. Då glömmer jag att öppna luftstrupen när jag andas och låter liksom luften åka ner i magen tillsammans med  maten. Då sväller min mage upp ganska mycket och jag ser gravid ut, tycker jag. Sen rapar jag. Oftast högt.

När jag ska skriva sitt på min mobil kommer pitt upp som förstahandsalternativ... Jag tycker att det säger ganska mycket om hur min mobil.

I rätt ljus, om man kisar lite lätt med ögonen så har jag tvättbräda. Jag såg det igår när jag skulle gå och lägga mig.

Idag är det fel ljus.

Jag har marinblåa mjukisbyxor i strl L på mig, de åker ner en aning när jag går, därför försöker jag sitta stilla. Jag har en svart och vit randig tröja, men den får mig inte att se ut som en fånge, så man blir liksom inte rädd av att se mig, i alla fall inte så att man sträcker sig efter telefonen så att man kan ringa polisen. Mitt hår är uppsatt med en svart tofs.
Jag har precis ätit upp två mackor, den ena med ost och den andra med ekologisk hallonsylt. Jo, jag bryr mig om vår värld. Fast den andra var nog mer sylt med macka än macka med sylt. Till mackorna drack jag tre glas mjölk och som efterrätt tog jag två vitamintillskott.

Är inte jag världens snällaste bloggare? Jag vet liksom att du sitter där framför skärmen och kliar dig i huvudet samtidigt som du undrar: undra vad Linn har haft för sig och vad hon har på sig. Och jag skriver det då, eftersom jag vet att du undrar. Är jag inte god likt den där samariten som gjorde massa gott för massa tusen år sen så säg.

Jag: Min ena hörlur har gått sönder.
Pappa: Jaha.
Jag: Det är jättekonstigt, för det är den vänsta som har gått sönder och jag använder nästan bara den högra.

Och jag kallar mig själv teknisk...

Det var då självaste fa-an vad långsamt tiden går idag.

Tydligen så går saker inte sönder bara sådär utan anledning. Så nu har jag gått runt i lägenheten och kastat lite saker i golvet. Typ en lampa, några bestick, en ljusstake och en kastrull. Allt höll utom glödlampan som satt i lampan, men när jag ringde till lampaffären för att få hem en elektriker sa han att de inte skickade ut folk för att byta glödlampor... Så jag gav mig på spisen med målet att välta den i hopp om att en stjärnkock, som kunde laga god mat åt mig resten av mitt liv, skulle komma och resa den åt mig, men den var för tung så jag gav upp.

Det kanske är lika bra att inse att jag aldrig kommer att gifta mig...

Freeeeedom eller vad det nu var Björn Gustafsson skrek i det där Sverige pussas och kramas som jag aldrig har sett, men hört om och på så sätt legitimerar mina potentiella felcitat.

Nu har jag sminkat mig, satt på mig min mest avslöjande klänning och släppt ut mitt romantiskt vågiga, långa hår. Rak i ryggen och med benen i kors sitter jag nu och väntar. Vad jag väntar på? Att något här hemma ska gå sönder, såklart! För om något går sönder, då får jag ringa efter en ung, snygg, singel reparatör. Reparatören kommer att falla pladask för mig och min blonda kalufs, vi kommer att gå på en date och sen kommer vi att vara säkra på att detta är livslång kärlek. Om en knapp månad kommer vi att vara herr och fru Reparatör och vi kommer att leva lyckliga i alla våra dagar.

Jag hoppas bara att det inte är toaletten som går sönder, för då kommer vi att vara herr och fru Bajsreparatör...

Tydligen är jag fortfarande allergisk mot granatäpple... Det var ju surt!