Krakel

Med både armar och ben i kors sitter jag. Jag släpper inte in världen så mycket som en sextondels millimeter. Underläppen plutar och ögonbrynen är rynkade likt en 75 årings hy. Sur som en omogen lime är jag. Det har inte varit jag med världen den här helgen, mer tvärtom.

Jag har hört att man ska släppa fram barnet inom sig när man är på dåligt humör. Jag kan i och för sig inte minnas att jag någonsin låste in henne, men jag får väl ta till mig rådet. Så, nu ska jag hoppa i sängen en stund, typ tills fjädrarna börjar flyga eller något liknande. Sen tänker jag göra en snöängel i glass på vardagsrumsgolvet. Efter det är det nog dags för Beck och förhoppningsvis är mitt humör bättre än det varit den här helgen.