Krakel

Jag har haft galet mycket energi idag. Jag har farit runt på jobbet som en skottspole, bokstavligen klättrat på väggarna och terroriserat kollegor. Allt detta trots att hårt träningspass imorse. På kvällen beslöt jag mig för att sticka hål på energin så att jag kanske kunde få sova ordentligt i natt. Så jag la mig på en spikmatta... Det hjälpte inte.

Min tanke nu var att bege mig ut på djurgården och leta upp några lämpliga canadagäss att skjuta, men eftersom det är så förbannat mörkt ute och det faktum att jag inte äger något skjutvapen så skiter jag i det och går istället och lägger mig i sängen och korvar upp lakanen...

Det var ganska skönt att vila i roslagsfamnen.

Jag åt en massa glass, hoppade fallskärm, jagade myror, åt mat, terroriserade min moders karl och försökte köra över harar med bilen. Du vet, sånt som man ska göra när man är på landet.

Vadå "man får inte kalla det vila när man aktiverar sig dygnet runt"? Din mamma får inte kalla det vila när man aktiverar sig dygnet runt!

Jag var uppe och tjenixade på Gud i måndags. Det visste du inte va, att Gud befinner sig 4000 meter över Gävle flygplats?!

Nu ska jag låta roslagen ta mig i sin famn igen. Jag kommer tillbaka på tisdag eller onsdag.

Har det gått för långt när man går upp klockan halv fem på morgonen för att googla fram symptomen för hudcancer?

Från: Mamma (13:19)
Ska jag slänga din torra blomma? Puss :)

Till: Mamma (14:47)
Nej för tusan. Den ska vara så.

Tur: Subs. Gynnsamma omständigheter som enbart beror på slumpen. Framgång eller gynnsamma utfall som beror på slumpen eller tillskrivs högre makter.

Otur:


Källa: Nordstedts Ordbok AB

Åker ut i Roslagens famn efter jobbet. Tillbaka på onsdag. Tchau!

Är du bekant med känslan att slutet är nära? Du vet att vägen snart tar slut och att livet snart får en vändning som du skulle må mycket bättre utan.

Jag önskar verkligen att det fanns något jag kunde göra, men återvändsgränden närmar sig snabbare än jag hade väntat mig och snart är det slut. Det spelar ingen roll hur många gånger jag byter håll, vänder mig om eller springer utanför vägens gränser, förr eller senare tycks jag ändå hamna här; på vägen som leder dig jag inte vill. Vägen till slutet.

Jag sluter ännu en gång mina ögon, önskar och ber att allt bara ska vara en ond dröm. Ännu en gång öppnar jag dem och finner mig själv hemma, framför mitt skrivbord med fingrarna vilandes på tangenterna till min dator. Detta är verklighet och ingenting jag gör kommer att få det oundvikliga slutet att vänta.

Det kanske är lika bra att acceptera och istället ta tillvara på den lilla tid vi har kvar, Harry och jag. För snart är det över och det vet vi båda två. En film kvar och sen är det farväl.

Gud: Jag vet; jag låter en vind blåsa längs kungsgatan precis när Linn kommer gåendes från jobbet så att vi får ett Marilyn Monroe-moment fast utan att hon håller ner klänningen eftersom hon har för mycket att bära på.

Jag har inte slutat. Jag är inte död. Jag kommer snart. Jag ska bara...

Jag skrev precis ett långt inlägg om lyktstolpar. Sen läste jag igenom det... Kringla, A, delete (ja, "kringla"; jag har mac).

Jag har inget att skriva om eftersom jag inte gör någonting förutom att jobba, jobba, träna, jobba, fixa, jobba, äta, träna och jobba.

Semester?
Sånt man har på sommaren?
Ledig?
Va?
Jag är ledsen, jag vet inte vad du pratar om.

Vet du hur snor luktar?

Jag köpte en ny kamera idag eftersom en brassepojke med kniv har lagt beslag på min gamla.

Säljare: Jag skulle rekomendera den här istället. Den kostar bara 300 kronor mer, men man skulle kunna tro att det var 3000. Den är så mycket bättre!
Jag: Oj, så pass? Ja, men då tar jag den istället.
Säljare: Vi har en liten tillbehörsask som du kan få till för bara 499 kronor. Med ett extrabatteri och ett läderfodral.
Jag: Nej tack. Jag har redan ett gammalt fodral hemma.
Säljare: Okej, vi gör så här; om du köper asken så slänger jag på en försäkring helt utan extra kostnad. Du tjänar alltså 600 kronor! Vad säger du nu?
Jag: Oj, men då så. Ja, men det tar jag.
Fan också! Nu har han lyckats sälja på mig all skit han kan. Fan! Fan! Fan!
Säljare: Vilket minneskort vill du ha? Två eller fyra gb?
Jag: Jag behöver inget minneskort, tack!
Hah! Där fick han så han teg, så lättlurad är jag inte. Jag ska inte ha någon mer skit!

Vänta lite nu... Vadå inte behöver ett minneskort? Fan! Fan! Fan!

01:15 Harkrank död!!
01:16 - 03:43 Nojar över att kranken kan ha lämnat en vålnad bakom sig som ska hämnas.
03:44 Somnar och drömmer mardrömmar om krankgäng i mörka gränder.
11:03 Nytränad, nyduschad, snart sen till jobbet och fortfarande krankfobisk.

Jag ska upp stjärttidigt imorgon för att träna. Jag borde sova... Dock har jag inte tid med det just nu eftersom jag har fullt upp med att gömma mig. En harkrank har mobiliserat en megastyrka tillsammans med sig själv och konfiskerat mitt sovrum, och vart lämnar det mig? Jo, jag tvingas gå under jord (dvs sätta mig under skrivbordet) för att undslippa de hemskheter denna Satans skapelse skulle kunna utsätta mig för.

Egentligen vill jag inget med det här inlägget, jag skriver bara för att skriva. Jag kompenserar! Min tanke är att desto fler inlägg jag skriver idag, desto lättare blir det för dig att förlåta mig. Nu ska jag snart springa iväg på bio, så jag måste lägga ned det här med kompensationen för tillfället.

Vi var inte många som gymmade imorse. Det var jag, mina linser och fyra/fem stycken till. En kvinna var gravid. Gravid och förbannad var hon. Hon klampade runt på gymmet med rynkade ögonbryn och en blick som kunde mörda. Varje gång hon gjorde en övning mimade hon ett ord, vilket har jag ingen aning om, men vackert tror jag inte att det var. Och jag kunde hjälpa att undra om hon var ofrivilligt gravid och därför så förbannad. Att hon nu gick runt med en mage stor som en medicinboll och släppte ut massa negativ energi, bara för att hämnas på världen en aning.

Nu ska jag ut och äta lunch med en vän, sen ska jag köpa en ölhatt.

Jag skiter inte i att blogga, det är inte så att jag inte bryr mig om dig. Det är inte du, det är jag. Saken är den att jag har fått nya linser, sådana som inte skaver, så jag har varit ute och använt dem. Jag måste ju passa på att leva nu när jag inte blinkar som ett litet as, eller hur?! Det unnar du mig väl?!

Jag har faktiskt uträttat ett och annat, så min frånvaro är inte helt bortkastad tid. Jag har bland annat suttit och drinkat tre meter från mitt livs kärlek, jag har också bränt mig, jobbat och ätit pommes med aioli.

Du är inte arg på mig va, jag menade aldrig att behandla dig illa. Ibland blir det bara så tokigt, ibland gör jag bara fel, men jag menar det aldrig. Det måste du komma ihåg; att jag aldrig menar någonting ont. Du är ju en del av mig, du skapar mitt vi. Ge mig bara en ny chans och jag lovar att aldrig svika dig igen!

Nu ska vi iväg och träna, mina linser och jag. För sånna nyttigheter måste man ägna sig åt när man har oskavande linser. Har jag hört...