Krakel

Jag begraver ansiktet i kudden, biter ihop käkarna så hårt jag bara kan. Min kropp skakar, mina ögon svider. Jag vill skrika, det vill jag verkligen, men jag kan inte.
Luften har sedan länge tagit slut, men det bryr jag mig inte om. Lungorna kämpar. Men allt jag kan fokusera på är att kväva skriket. Ingen ska få veta hur ont det gör. Hur förbannat jävla ont det gör. Ingen.

Jag vet inte vad jag ska skriva för att underhålla dig, min fantasi dör i samma takt som du tröttnar på att knappa in min adress i webbläsaren. Säg mig, är det fortfarande du och jag eller lever jag i en illusion?