Krakel

Eftersom jag oftast börjar jobba klockan ett så måste jag, för att inte bli en soffpotatis på heltid, leva på förmiddagen, också känt som pensionärstimmarna. Allt jag gör, vart jag än är så får jag spendera min tid tillsammans med pensionärer. De handlar med mig, de gymmar med mig, de promenerar med mig, det är dem och jag i perfekt harmoni... Eller jag försöker i alla fall finna deras harmoni för att kunna levas tillsammans med dem utan att spy av irritation. Om inte berget kommer till dig, så får du gå till berget.

Jag har börjat gå med kupad rygg, extra långsamt, gärna i mitten på en relativt smal trottoar så att ingen kan gå om mig, vilandes då och då för att slippa bli för trött. Jag drar mitt kort ofattbart långsamt i kassan på affären och slår långsamt fel kod två gånger så att kön hinner växa sig riktigt lång. Jag har lärt mig att svettas galet mycket när jag tränar så att maskinerna riktigt droppar efter att jag använt dem och torka av dem har jag glömt hur man gör. Jag... Du fattar?!

Sån är jag, hur är du?