Krakel

Vid sextiden på lördagar har jag min skit-på-dig-världen-tid. Jag är nyhemkommen från en heldag på jobbet, jag har stått upp i cirka åtta timmar i sträck, jag är hungrig och de känns som att hela världen är emot mig. När jag känner så där, blir jag som ett barn igen, en liten skitunge. Jag gör allt för att jävlas med min omgivning, likväl som världen. Jag är en stock så långt upp i röven att man får stickor i tungan och jag anstränger mig inte det minsta för att dölja det.

Sen får jag i mig lite mat, sitter och tittar på tv en stund och efter det är jag redo att göra lördagen värd sitt namn.

Fast just nu är jag mitt uppe i min skit-på-dig-världen-tid och nu ska jag äta frukost till middag, bara för att vara motsträvig.