Ett kvävt hopp om en ljusare framtid

För cirka en minut sedan somnade mitt vänstra ben och jag blev oförmögen att gå. Nu kan det ju inte bli värre, tänkte jag strax innan det började klia på min högra öronsnibb.

Inget är så illa att det inte kan bli sämre
, glöm aldrig det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0