Krakel

Det finns de som undrar var all min ramljushysteri kommer ifrån...

Jag spelade teater när jag var liten. Jag fick huvudroll på huvudroll på vår teater, man skulle kunnat kalla mig begåvning. Rampljuset var min bästa vän och som jag trivdes(!) framför min fullsatta salong (jo, föräldrar, släkt och syskon räknas också som fullsatt).

När jag var på väg att fylla 15 år bestämde jag mig för att jag inte längre hade tid för scenen, eftersom parker, folköl och låtsasfyllor tog upp allt mer tid och då livet handlar om prioritering så fick teaterdrömmen ryka. Den som jag älskade!

Jag skyller på mina föräldrar för att jag idag sitter i mitt sovrum; inte rik, inte berömd, inte tillsammans med Persbrandt. Hade de puschat mig lite, hade sagt ifrån när jag släppte bomben om att teatern inte längre var något för mig, så hade du inte suttit nu och läst en blogg om ett fabriksjobb, uppnosiga simungar och misslyckade försök till uppmärksamhet. Du hade läst en blogg om rikedom och berömmelse... Om lycka och framgång... Om besvarad Persbrandtkärlek och...

...tack så jävla mycket mamma och pappa!