Krakel

Jag besökte min husläkare i veckan och tappades lite på blod och sånna grejer. Det jobbiga var att jag fick vänta väldigt länge innan karln kunde ta emot mig, så där satt jag i ett väntrum till en husläkarmottagning tillsammans med alla gamla sjuka tanter. Jag, en hypokondriker av högsta grad i ett husläkarväntrum...

Allt jag kunde tänka på när jag satt i den där soffan var alla sjuka människor som suttit på just den plats som jag satt på. Alla sjuklingar som lämnat baciller och kanske till och med pruttat ut sina sjukdomar... På samma plats som jag nu satt på! När jag väntat klart och väl reste mig upp var jag övertygad om att jag hade alla sjukdomar denna värld någonsin skådat, inklusive pesten. Jag var säker på att min sista stund var kommen och att jag vilken sekund som helst graciöst skulle segla ner mot golvet, död.

Den enda trygghet jag kunde finna i situationen var att jag befann mig på en husläkarmottagning. Jag var omgiven av doktorer och om jag hade lite tur när jag väl var död så skulle en snygg nyexaminerad läkare springa fram och göra mun-mot-munmetoden på mig tills jag vaknade till liv och viftade lite hjälplöst på mina korta ögonfransar och jag och herr sjukt-snygg-läkare skulle leva lyckliga i alla våra dagar. Fast med min tur skulle nog en ful vårt-kärring se mig först och misslyckas totalt med återupplivningen och hela världen skulle tvingas gråta sig till söms istället eftersom jag förblev död.

Jag ska aldrig mer sätta mig i den där soffan...