Krakel

I somras informerade Antonia mig om allt godis som innehåller icke-vegetarisk-gelatin... Den dagen... Den sommardagen... Jag kommer ihåg precis vart vi satt, vi var på Åland, hon satt i hennes säng och jag i min. Jag minns hennes tonläge, hon lät nöjd, ungefär: in your face. Jag kommer aldrig att glömma den känslan, något gick sönder innuti mig. Det var en sorgens dag i mitt liv.

Här har ni kvinnan (t.h.) som förintade en bit av min själ:


Den så kallade röda-ferraribilar-själabiten. Med en trubbig kniv skar hon ut den, hon slände den på marken, stampade på den och sedan, rakt framför mina ögon, slängde hon den i avfallstunnan. Utan att blinka gjorde hon det.

Just den stunden skulle jag göra ganska mycket för att ominnas. Jag föredrar att vara lyckligt ovetande än olyckligt medvetande.